40årskris

Man börjar ju närma sig nu, smaka på det, 40 år, det är mogen ålder det... som en banan som legat i solen och blivit brun och är så motbjudande att inte ens ungarna vill plocka upp den och kasta den i väggen för att se när den exploderar som en illaluktande geggagranat.

Vad gör man? Jo, man försöker hitta på sätt att lura förrutnelseprocessen, man låter håret växa för att dra bort uppmärksamheten från sin hängande kropp. Detta renderar kommentarer från frun såsom "Nä, nu måste du göra något åt håret, har du 40årskris eller?". Detta i sin tur gör att man går till fruns kompis som klipper ihop något frisyr som åtminstonde frun finner attraktiv, vilket ju är det enda som spelar någon roll egentligen.

Nästa steg är att försöka se lite rebellisk ut genom att låta skägget växa. "Det sticks när man pussas"-kommentaren reducerar därmed skäggodlingen till en liten kissetofs modell tjejjerna i en tysk högbudgetporrfilm. Känner jag mig yngre? Jag vrider ner blicken mot det del av mig som under lyckosamma förhållanden lyckas uppbringa en vinkel av 90 grader från kroppen och konstaterar att det är något i vägen. Likt ett av bergen i sagan om ringen som Frodo klättrar över under stora plågor skymmer denna styggelse min mandom. Likt månen som skymmer solen vid en total solförmörkelse. Svaret på frågan är, nej, jag känner mig varken snyggare eller yngre, varken frisyren eller kisstofsen kan ändra på det.

Jag är 40 snart, det går inte att ändra på, och min kropp följer med i åldrandet. Jag måste kapitulera inför min fru när hon yttrar orden som skär som en varm kniv genom en kladdkaka som ungarna bakat och som inte fått stelna ordentligt; "Du har ju 40årskris!"