En eller ett par gånger per år händer det som jag brukar referera till som den perfekta korven. Det är när det föregående dygnets intagna föda omvandlats till en massa av perfekt längd och vidd. Denna korv har en densitet motsvarande någon som måste efterliknat bly och har omgärdats av någon ”lack” vilket ger en friktion motsvarande en tvål på ett badrumsgolv. När korven lämnar mynningen så hör man bara ett lätt plums och sedan kan man för sin inre syn se hur den, likt ett barn i en vattenrutschbana, sätter fart genom vattenlåset och försvinner tyst vidare utan att behöva assistans av något spolvatten.
Det är då man reser sig upp, och man vet att det är onödigt, men man river av en minimal flik av papper och drar det genom skrevan försiktigt men bestämt. Man besiktigar pappret och det är mycket riktigt helt vitt, som oskulden i sin renaste form, som den första snöflingan precis innan den landar på den varma höstmarken. Man kan höra hur änglarna stämmer upp i en sång så vacker att satan själv skulle få tårar i ögonen, över detta som måste vara ett direkt ingrepp av herren själv.
Det mina damer och herrar fick jag uppleva idag, och det var mycket, mycket vackert.
