Trauma

Det här inlägget kan tyckas lite vinklat, och det är helt rätt. Själva textmassan skulle kunna vara betydligt längre om jag hade beskrivit helhetsupplevelsen på den resa jag hade idag från Paris till Stockholm. Men nu ska vi fokusera på själva flygupplevelsen med flygbolaget SAS.

Det är nämligen så att jag kan, helt kostnadsfritt, berätta för ledningen i SAS varför deras bolag går åt helvete och snart kommer vara i konkurs. I denna reseskildring är jag medveten om att det förekommer incidenter som är utanför SAS’s kontroll, men dessa är ganska uppenbara.

Det hela börjar med själva incheckningen. Det står på min biljett att incheckning ska ske senast 120 minuter innan avgång, och med fördel på internet. Det är två saker som är av vikt för mig vad gäller placeringen i ett flygplan, det ska vara långt fram så man får tidig service av serveringsvagnen. Det viktigaste av ALLT är att jag får sitta vid ett fönster, eftersom jag oftast sover större delen av flygningen så vill jag ha något att luta mig emot, SAMT att jag inte vill blir störd över alla kissomaner som ska tränga sig ut till toaletterna ungefär 5 ggr på två timmar.

Alltså checkar jag in på internet, jag använder SAS’s undermåliga hemsida till detta, och får sittplats 14A, lite långt bak för min smak, men en fönsterplats. Nu kommer jag fram till flygplatsen, jag måste gå och hämta mitt boardingkort, för jag hade inte tillgång till någon printer, då ser jag att min plats helt är utbytt, till 19C. C är alltså ett tecken på mittgång. Jag hetsar upp mig lite lagom angående detta, men tänker att jag säkert hamnar bredvid vuxna normalblåsbegåvade människor som MAX behöver väcka mig en gång under flygningen.

Nu är vi framme vid själva säkerhetskontrollen, har ni inte varit på Paris flygplats så vet ni inte vad jag talar om, har ni har det så förstår ni detta trauma att genomlida denna process. På alla andra flygplatser är detta en tämligen strukturerad händelse, i Paris kan det jämföras när 100 apor ska dela på den sista bananen i världen. Medan jag står där, blöt av svett och hat mot alla i min omgivning så hör jag det ropas i högtalarna, ”Mr. Jorgensen, please contact the staff at the gate”.

Ungefär 20 minuter senare när jag väl kommit fram till ”staff at the gate” så blir jag informerad om att jag är på ”stand by”. Det går ett par säkringar i huvet, STAND BY??? ”But sir, you checked in on the internet, you are on stand by”. Vad i hela helvetet, här försöker dem få en att spara pengar åt dem genom att checka in på nätet och vad händer??

Hur som helst, jag får ett nytt boardingkort, och på fittan som ger mig det så låter det som att jag borde vara tacksam att jag över huvud taget får åka med hem till Stockholm idag, jag borde kanske få sitta i detta Dantes Inferno av ångest till nästa kväll… Platsen är i alla fall inte ändrad och jag går ombord till min plats på 19C. Nu händer det omöjliga, det som toppar hela denna lervälling av ångest till resa. Fram kommer en mamma och hennes 3-åriga son. Hon kan säga två ord på spanska, men indikerar att dom ska sitta innanför mig i planet, tillsammans med sitt entourage av handbagage. Innan jag fortsätter på denna berättelse skulle jag vilja göra en liten avstickare.

SAS kan på samma sätt som SAAB attrahera gräddan av Svenskt avskum till klientel, den normala SAS-resenären är fet, svettig, ful och förvirrad OCH har ALLTID med sig en GROTESKT väska till handbagage som bryter mot ALLA regler både vad gäller vikt och storlek. Detta gör hela ombordstigningen till en ytterligare vidrig upplevelse när dessa grottmänniskor ska försöka stoppa upp sina gigantiska kollin i ett utrymme som definitivt inte är designat för något som motsvarar elefantburar. Att dom sedan blir upprörda när flygvärdinnorna till slut måste informera dem om att det GÅR inte att få plats med en enda atom till i hatthyllan, och att bagaget MÅSTE skickas övergår allt förstånd. Jag polletterar alltid min väska, det tar 10 minuter extra att hämta den, men man slipper bli behandlad som en krigsfånge i säkerhetskontrollen för att man råkar ha en deo i handbagaget.

Nog om detta, nu flyttar vi oss tillbaka till plats 19C. Ungen måste ha dragit ett par linor kokain, för den liknade till uppträdandet morsans mops, den studsade trickfilmat omkring på sitt säte. Naturligtvis hade mamman satt den i mittensättet, så att jag till fulla skulle kunna njuta av dess närhet. Jag har för avsikt att försöka sova mig igenom den totala tristessen fram till att serveringvagnen kommer förbi. Tyvärr är det så att på SAS så är benutrymmet att likna vid en Fiat Uno jämfört med en limousin vid charterflygningar. Alltså måste jag ha mina knän åt ett eller annat håll, rakt fram finns det ingen fysisk möjlighet. Eftersom satan reinkarnerad i form av en 3åring satt till vänster fick jag ha dem till höger, vilket resulterade i att kabinpersonalen, lika förvånade varje gång, sprang in i dessa vid ungefär 10 tillfällen… INNAN vi kommit från marken.

Kokainungen bajsade vid detta laget på sig, och studsade ut bajset och tillhörande lukt med en makalös effektivitet. Jag lyckades dock somna, trots stank och oväsen, ganska precis innan piloten släcker skylten angående säkerhetsbältet, varvid mamman och satan ska gå och avlägsna bajset, och följaktligen väcker mig.

Nåväl, nu är det ju så att man på SAS får betala för mat och dryck, men jag tänkte i alla fall unna mig två glas vin och något nyhet som hette tapastallrik. I menyn såg det hela makalöst delikat ut, lite blandade korvar, ost och bröd, soltorkade tomater, det skulle vara som att för ett kort ögonblick förflytta sig till Spanien, flamenco, Sol, Tjurar…
Jag ber att få undanhålla vad detta kostade, och även vad det smakade, jag kan bara i största förtroende meddela er kära läsare: Ät inte SAS tapastallrik.

Nu är satan tillbaka bredvid mig, och mamman har sett till att han fått en Coca Cola och en chokladboll för att hålla blodsockret på topp. Cola är också bra för att se till att man snabbt måste gå på toa igen. Detta blir jag varse när jag tappert precis lyckas känna John Blunds smekningar på ögonlocken. Då ska den stora kissfesten börjas igen, upp och stå, släppa förbi monstret. 5 minuter senare ska monstret in igen.

Detta mina vänner är bara små fragment av de upplevelser som drabbade mig idag. Allt är inte på grund av SAS, men jag sitter nu likt en nyfrälst livets ordmedlem och mumlar mitt mantra ”Aldrig mera SAS, Aldrig mera SAS, Aldrig mera SAS”.

Jag råkar ha ett silverkort på SAS, efter att ha åkt med någon av deras partners till Australien i business klass förra året, jag ska klippa sönder det nu, för jag SKÄMS över att folk skulle kunna se det och förstå att jag åkt så mycket med dem att jag fått deras silverkort, vilket för övrigt bara är ett HÅN eftersom det inte ger innehavaren några som helst egentliga fördelar.

En liten possitiv sak, personalen på flyplanet var faktiskt trevlig, inte trevligare än medel, men trevligare än vad man kan förvänta sig på ett flygbolag som pissar på sina passagerare.

Nu får det vara nog skrivet för ikväll i detta ämne, om det finns NÅGOT alternativ till att flyga SAS i framtiden så kommer jag ta det, LÄTT, även om det innebär dubbla priser. Ni MÅSTE FÖR I HELVETE ta hand om era kunder, förstår ni inte det????