Om jag ska vara ärlig...

Vilken härlig dag, nu är det nästan helg, långhelg! Vad-ska-vi-äta-ikväll-tjaffset var ovanligt smärtfritt idag, förmodligen för att milfen inte varit på MSN på nästan hela dagen, så den vanligt mobbningen fram och tillbaka har helt uteblivit. Snabbt bestämdes att det skulle bli räkor, lite gott bröd och ost.
När vi kom hem och jag hällde upp räkorna i en skål för att tina så kom det:
”Om jag ska vara ärlig så vore det kanske bättre att lägga dem på ett platt fat.” sa milfen. Vadå ”om jag ska vara ärlig”… NEJ, för fan! Ljug för mig kvinna, säg att vi ska stoppa dom i ett värmeisolerat rör som vi för-kylt med kolsyreis. Du kanske vill dra en ännu värre ljuga och föreslå att jag tinar räkorna genom att soppa upp dem i stjärten?
Sedan kommer i samma mening ytterligare en reversering av ljugan, allt för att förvirra, ”kanske”.
Så, om vi nu förutsätter att milfen ÄR ärlig i sitt påstående, så vi tar bort de orden i meningen, så har vi nu kvar ”vore det kanske bättre att lägga dem på ett platt fat.” Då är påståendet helt plötsligt ändrat till en fråga, som om JAG vore kompetent att fatta det slutgiltiga beslutet huruvida skålen eller ett platt fat vore den lämpligaste tiningsbehållaren för de frysta små djuren.
Kvinnor är komplicerade, jag är förvirrad, räkorna ligger i skålen bortom räckhåll från dum och dummare, håller tummarna för att mitt beslut var riktigt och att milfen inte var ärlig. En riktig karl tinar sina räkor där han vill!

Rådjur

Jag tycker inte om rådjur, det gör jag ingen hemlighet av. Visst, de är söta, och jag bölade också när jag var liten och tittade på Bambi. Nu är dock så att dessa vidriga bestar inte kan hålla sig till gräs utan det ska delikatessgnaskas på tulpaner och andra dyra växter.

Jag och Grannen har diskuterat om vi inte ska köpa en farfarsbrakare och göra en Runar någon morgon, men det har liksom inte blivit av, i alla fall trodde jag inte det. Efter att ha hittat det ni ser på bilden i potatislandet undrar jag om inte någon av grannarna faktiskt gjort slag i saken.

Cata hade fel?

Ibland händer det. Eller - rättare sagt, nu har det plötsligt hänt. Denna episka händelse i bestämd form singularis. Cata har haft fel, fel i en sakfråga. Det är nämligen så att flybolaget SAS faktiskt bryr sig om sina resenärer, bryr sig väldigt mycket till och med.

Jag har fortfarande inte förlåtit dem för placeringen på 19C bredvid den basjnödige Damien, men hör här vad som hände. Någon på marknadsavdelningen på SAS, som jag av hänsyn till personen i fråga inte tänker nämna vid namn, läste mitt inlägg lite längre ner. Personen blev nog lite ledsen, lite stött, det var ju hennes bolags varumärke som svärtades ner. Något som hon i sin yrkesroll aktivt arbetar för att stärka, och så kommer jag och skriver massa elakheter som definitivt inte kommer främja tillväxten av passagerarantal.

Det visade sig vara en jättetrevlig dam, lite underlig för hon tyckte jag var taskig som utdömde morsans mops till världens fulaste hund. Hur som helst, hon har lyssnat på mina åsikter, och dessutom haft vänligheten att kompensera mig för de umbäranden som drabbade mig på Parisflygningen.

När jag ändå bygger pudlar på löpande band så ska jag också passa på att lite försiktigt be om ursäkt för användandet av ordet som är en synonym till det kvinnliga könsorganet när jag refererade till en anställd i gatepersonalen, vi kan kalla henne för Stig-Björn istället.

Så, nu ska jag flyga SAS igen, åtminstone ibland, kanske är rättvis och flyger lite varannan gång så dom inte bli ledsna på British Airways, jag vill ju bara göra alla glada!

Lika som bär?

Vem är vem?

Måste också anses lite märkligt att bli känd för att skriva böcker om sina älskare, när man vet att dessa kommer hamna inför rätta, anklagade för tidelag.

En bild säger inga ord

Talesättet “en bild säger mer än tusen ord” har förbrukat sin rätt i och med att morsan scannade in denna bild. Vi kan börja med hemmet, med själva omgivningen. Detta är alltså farbrorn i familjens födelsedag.

Farbrorn har den goda smaken att lite genant vända blicken från kameran, möjligen har han fått några starka drycker för att döva skammen över gitarren som någon försökt dekorera väggen med. Möjligen försöker han undvika faktumet genom att försöka skratta bort det ångestfyllda faktum att den fula lilla ungjäveln i brun plyshoverall nederst i bilden på något sätt är hans barn.

Jag känner med den unge mannen, han har klätt upp sig, detta borde vara en kulmen i hans liv, och så löjjefieras han av en ondsint fotograf tillsammans med sin vedervärdige unge och hans frus gitarr i form av en dekoration på väggen. Man ser att fadern ser med tillgivenhet på den lyckade av sönerna, den som inte symboliserar utseendet från ett misslyckat försök till en teletubby.

I mitten står en äldre dam, som symbol för familjens helhet, som urmodern till de både herrarna och deras, i dåläget, unga fruar. Man kan skönja en aura av pondus stråla från denna kvinna, såsom att ålder inte spelar någon roll när det kommer till vem som är motsvarigheten till gudfadern i denna familj.

Det vänstra paret, den förmodade yngre brodern tillsammans med den unga damen med den vedervärdiga pottfisyren ser skälmskt och avundsjukt på det lyckade underbarnet till höger. Den totalt misslyckade flanellskjortans malplacering överglänses endast av den fruktansvärda blommiga blus som den fula lilla systern demoniserats med.

Bilden symboliserar en djup glädje, en kärlek och gemenskap i den äldre broderns firande av sin 40årsdag, samtidigt förundras man av att dåtidens medicinska lagar inte tvångsaborterade foster såsom den fula ungen i plyshoverallen.