Traditioner är viktiga

I vår familj har det skapats en ny tradition. Alla traditioner behöver inte vara fina, vackra och mysiga. Vissa kan vara lite smutsiga, men får ändå betecknas som en tradition.

Den tradition som jag skulle vilja berätta om är av det senare slaget och går ut på att man är en lat jävel på söndagar. Så istället för som brukligt i vårt hus, ägna hela förmiddagen åt att hitta på vad vi ska äta till middagen, och eftermiddagen till att handla och laga maten så ringer man ett telefonnummer. I andra änden svarar en farbror. Farbrorn har ofta lite svårt att förstå vad jag säger, och det är ömsesidigt. Efter lite språkförbistringar och en timmas väntan så brukar det ringa på dörren och vips är middagen löst i form av kebabrullar och pizzor.

Nu till det stora problemet, även en av de små pizzorna är tillräckligt för att föda en hel by i Afrika... i en vecka! Men skam den som ger sig, igår fick jag i mig hela min pizza, allt med mycket vilja under suckanden och stönanden, lite som en omvänd förlossning. Följden av detta stordåd blev att jag rullade runt i sängen som en bowlingkägla hela natten och kunde inte sova. När jag sedan kommer till jobbet och ser fram emot en hedersstund på bekvämlighetsinrättningen visar det sig att någon anonym säljare skitit stopp i favvoritmuggen, som nu är felanmäld.

Så... nu sitter jag här, uppsväld som en spärrbalong och oroar mig för att den där pizzan med en oförtruten envishet närmar sig min slutarmuskel, som ett godståg med deffekt bromshydralik påväg mot en raserad bro.

Kära Frun, nästa söndag ska vi INTE besälla pizza... vi ska laga något lätt och nyttigt. Vi ska BRYTA denna tradition!